Detta med påslakan är en ganska ny grej. Fram till 1950-talet ungefär bäddade man med överlakan - alltså enkellakan som man sedan viker över ett tjockt täcke. Eftersom själva täcket då var synligt satte man stort värde i hur det såg ut: starka färger, konstfulla mönster och vackra kanter på täcket gjorde sängen till en praktpjäs. Pricken över i var en elegant lakanskant med spets att vila hakan på. Stor finess!

Under folkhemmets framväxt under det tidiga 1900-talet sattes istället en nationell standard för mycket i våra hem: djup på diskbänk, höjd på dörrar - och bredd på säng! 80-90 centimeter bred skulle en bra säng vara. Och med detta kom även bäddningen att ändras. Påslakan introducerades. Syntettäcken ersatte ull och dun. Enter vita täcken! En rationell bäddning för främjande av nationens nattsömn.

Vi funderade lite på detta. Våra dunbolster är allt annat än rationella. Men underbara! Standard är bra.. men kanske inte alltid, för alla? Så vi laborerade lite med stora sydda fack för att få fram en lättare variant av bolster. Gick bra! Lättfluff! I samma veva bestämde vi oss för att slänga ut färgstandarden genom fönstret. Vi reclaimar färgstark bäddning! Det är mycket roligare att byta lakan med ett knallrosa täcke, och vetskapen om att det ruvar ett friflygande rosa sovmoln inuti påslakanet gör drömmarna färgstarka. 

*lyser det rosa igenom ett vitt påslakan? Well, det beror på trådtätheten i lakanet. Genom vääldigt tunna vita lakan kan färgen förstås skönjas, och det är rätt fint det också! Och det verkliga paradnumret är förstås i glipan nedtill vid knapparna. Extravagans!  

 


Kommentera